Hoppa till sidans innehåll

Veteran EM 2014


 

Reseberättelse från veteran EM i Portugal 2014

av Gunnar Brandén

Det är lördag morgon den 20e september och jag sitter på tåget till Arlanda. Därifrån ska jag flyga via Wien till Lissabon och därefter skjutsas till Caldas da Rainha, en slumrande stad en timme norr om Lissabon där årets upplaga av veteran EM ska spelas. Jag är uttagen av DOK att döma tävlingen eftersom Badminton Europe (BE) valt att skicka dit särskilda domarbedömare, som har att bedöma huruvida kvalitén på var och en av de närvarande domarna är bra nog för att bli ackrediterade på europeisk nivå. Någon undrar kanske vad en ackreditering är? En ackreditering på europeisk nivå är det första steget på den internationella karriärsstegen för en badmintondomare. Denna stege består av en serie bedömningar vid stora tävlingar där domaren varje gång måste bevisa att den är tillräckligt bra för att flyttas upp till nästa nivå. Denna process av bedömningar tar, normalt sett, ganska många år att ta sig igenom för en domare vilket innebär att det i Sverige är konkurrens mellan domarna om varje bedömningstillfälle, där DOK har att avgöra vem av de kandiderande domarna som ska få chansen att bli bedömda. När chansen att ta nästa steg väl kommer så är det alltså väldigt viktigt att ta den.

Jag anländer på flygplatsen i Wien men upptäcker där att flyget till Lissabon är försenat. Typiskt. Piloten gör vad den kan och pumpar förtjänstfullt ut raketavgaser i atmosfären så att vi landar endast en halvtimme efter utsatt tid, men tyvärr räckte den förseningen för att min transport till Caldas da Rainha skulle lämna mig kvar på flygplatsen i Lissabon. Jag frågar arrangören när nästa transport avgår och han svarar en halvtimme, högst. En och en halv timme senare får jag äntligen kliva in i bussen som ska ta mig upp till Caldas, men briefingen i hallen som börjar 21:00 är det bara att glömma... Efter en del logistiskt strul, innefattande byte av chaufför p.g.a. EU-regler om förarvila och telefonerande fram och tillbaka med arrangören för att ta reda på vilket hotell jag skulle till, kommer jag äntligen fram till Hotel Internacional och möter - till min stora förvåning - resten av domargänget i lobbyn! Det visar sig att dagens bestyr med tävlingen blivit så pass försenade att domarna ännu inte kommit iväg till briefingen. Dessutom märker jag, till min stora glädje, att jag redan känner de flesta av domarna på plats och vi kramas och tackar för senast innan jag springer upp på mitt rum för att lämna väskan. När jag knappt fyra minuter senare kommer ner till hotellobbyn igen var det dags för nästa överraskning: lobbyn är tom. Hela gänget har åkt iväg till hallen och lämnat mig kvar! Efter alla förseningar under resan var det alltså springandet upp och ner för några trappor som skulle bli droppen som fick bägaren att rinna över? Nej, som tur var hade jag numret till en av domarna i min telefonbok som kunde skicka tillbaka en av bilarna för att hämta upp mig och jag anslöt till briefingen bara någon minut efter de andra.

Dagen efter börjar tävlingen, och det blir en lång dag. Organisatören har byggt tidsplanen under antagandet att varje match tar 25 minuter att spela, vilket är standard under turneringar av den här ”digniteten”. Men däremot fanns 0 minuter planerade för inbollning samt att ta sig från och till banan, vilket förstås är orimligt, särskilt när man dömer två 60-åriga tanter från Ryssland som hemskt gärna vill ta några dussin fotografier på banan efter matchen. I slutändan blev vi färdiga två och en halv timme efter utsatt tid, varefter jag åker tillbaka till hotellet och kollapsar på mitt rum.

På måndag morgon stiger jag upp 06:00 efter cirka fyra timmars sömn och går ner till hotellets gym för att rehabiliteringsträna mitt knä som jag fick opererat i somras. 07:00 börjar åskan gå, regnet öser ner och det blixtrar med täta mellanrum. 07:30 stiger jag in i frukostrestaurangen och då går strömmen på hotellet. Eller ja, inte bara på hotellet, tydligen är halva staden utslagen. Frukosten äter jag tillsammans med de andra i mörker, och det känns inte som någon vild gissning att också detta kommer bli en lång dag i hallen om det inte ordnar sig med strömmen… Som tur är avtar ovädret efter en knapp timme.

Det finns för övrigt en studie på svenska bilförare som kommit fram till att 94 procent tror att deras föraregenskaper är så pass bra att de kör bättre än 50 procent av alla svenska bilförare, och skulle denna studie gjorts i Portugal så är jag säker på att den kommit fram till samma hissnande mått på bilförarnas hybris. På väg till hallen var det fullkomligt kaos på vägarna till följd av strömavbrotten och översvämningarna. Det hade bildats provisoriska körfält varhelst det gick att ta sig fram, och här och där stod övergivna bilar mitt ute på översvämmade gator där jag bara kan anta att förarna misstagit sina fordon för båtar. Ingen människa tror väl att det går att köra bil med motorhuven under vatten? Caldas infrastruktur var alltså totalt utslagen av en knapp timmas åskväder, och i Sverige förfasas vi av att vi inte kan stå emot ett fullskaligt ryskt anfall mer än en vecka. I jämförelse verkar det helt ok, om jag säger så. Dagen i hallen blir som väntat lång, med återkommande strömavbrott hela förmiddagen.

För att den här reseberättelsen inte ska bli alltför lång så sammanfattar jag turningen med att berätta att jag kom på delad första/sista plats när det gäller utdelning av varningar. Jag var den ende domaren som delade ut två gula kort, men min kompis Peter från Schweiz delade ut ett rött vilket kanske får anses som strået vassare än de två gula, inte minst eftersom ett rött kort medför en bot på 500 USD. Jag kan dock utan omsvep tillägga att fler gula kort borde delats ut under turneringen än vad som gjordes, då ett fåtal spelare hade mycket svårt att acceptera såväl linjedomares som servedomarnas beslut och tilläts bete sig alltför osportsligt gentemot dem. Tyvärr var jag inte huvuddomare under dessa matcher. Jag hoppas att alla spelare som läser detta förstår att alla domare som befinner sig på en bana i regel jobbar otroligt hårt och noggrant (och oavlönat!) och förtjänar beröm för detta även om misstag ibland begås (det är dock otroligt sällsynt att ett servefel tas felaktigt, det är snarare så att felaktiga servar ibland accepteras). Ställ gärna själva upp som linjedomare i SBL någon gång, på så vis får ni ett hum om hur svår uppgiften att täcka två linjer samtidigt faktiskt är. Detta är inte menat som ett spydigt förslag från min sida utan en uppriktig uppmaning! Testa på, och föreställ er sedan att göra detta under 90 matcher på en vecka. Det är ett mentalt maraton!

Hur gick det med bedömningen då? Jo tack, den gick bra. Nästa gång BE sammanträder kommer jag att få min ackreditering, och det är en väldig lättnad. Dels p.g.a. de orsaker som jag nämnde tidigare, men också för att det innebär att jag slipper döma ännu ett veteran EM. Japp, jag sa slipper. Det är nämligen så att man som domare måste ta ledigt en hel vecka från jobbet för denna tävling, där man på plats dömer så otroligt många matcher att man behöver ytterligare en veckas ledighet när man kommer hem för att återhämta sig från den mentala ansträngningen. Det är helt enkelt en väldigt, väldigt jobbig tävling att döma. Men förutom att den är jobbig på grund av det intensiva matchschemat, så är det också en väldigt avvikande turnering där nivån på spelarna varierar från f.d. världsmästare till hobbylirare som spelar på sin gräsmatta med en pilsner i andra handen (av tekniken att döma). Det innebär att du har en grupp spelare som kan precis alla regler i regelboken, om regelboken varit densamma som den var för trettio år sedan, och en annan grupp spelare som inte känner till att man inte får stå med en fot i vardera rutan när man servar. Att på en sådan tävling bli bedömd på sin insats som domare för vidare avancemang i karriären är frustrerande. Det går inte att sitta och döma fotfel efter fotfel på en gammal farbror som inte förstår engelska och som deltar i turneringen mer av sociala skäl än tävlingsmässiga. Inte heller går det att vägra samma farbror att ta ett fotografi med sin motståndare efter matchen, trots att en av bedömningsgrunderna för ackreditering är att man med sekunders marginal håller tiderna. Och försök i situationens hetta förklara för en upprörd spelare att huvuddomaren visst får rätta en linjedomares beslut, när detta varit otillåtet under alla år som spelaren själv var professionellt aktiv. Så varför väljer BE just denna tävling för att bedöma domare för ackreditering? Alla andra tävlingar på europatouren skulle ge ett bättre underlag för att bedöma domarnas insatser, där spelet är betydligt snabbare och värderingen av de situationer som uppstår blir helt annorlunda. Svaret är för mig uppenbart: därför annars skulle aldrig BE få ihop tillräckligt med internationella domare till tävlingen. Det är alltså, enligt mitt sätt att se det, en ganska ful manöver från BE där man tvingar domarna i Europa som vill utveckla sitt internationella dömande att döma en tävling under dessa förutsättningar. Jag hoppas att detta hinner förändras innan nästa svenska domare får chansen till ackreditering under 2016 års veteran EM. Om inte, så är det bästa råd jag kan ge att bita ihop och fokusera på det positiva: glädjen och atmosfären bland spelarna. Det är det bästa med turneringen.

Slutligen, ett stort grattis till Stefan Edvardsson och Mikael Nilsson som vann guld i herrdubbel 40, bravo! Inte nog med att de krossade sina motståndare i finalen, deras uppträdande på banan var dessutom exemplariskt där de bemötte såväl motståndare som domare med vänlighet, och bevisar därmed att ett tävlingsinriktat fokus inte behöver gå hand i hand med en massa kvirr och gnäll.

Uppdaterad: 07 JUN 2016 17:09 Skribent: JAN ANDERSSON

Postadress:
Svenska Badmintonförbundet
Idrottens Hus, Box 11016
100 61 Stockholm

Besöksadress:
Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Kontakt:
Tel: 086996022
E-post: This is a mailto link

logologologologologo